Your browser (Internet Explorer 7 or lower) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

När FBI stormade in i studentrummet

Jag hade suttit uppe och studerat till klockan 3 på natten inför en tenta i skapande musik på Umeå Universitetet. Okristligt tidigt, klockan 6 på morgonen, öppnade någon dörren till mitt studentrum där jag låg och sov. På den tiden låste jag aldrig dörren eftersom detta var en lugn plats i norra Sverige. I dörröppningen stod en stor man i civila kläder med ett allvarligt ansiktsuttryck.

Jag vaknade men låg kvar i sängen. Han sa ”Du vet nog varför vi är här!” på ett hårt sätt som jag senare förstod bara var teater. Jag sa nej och han sa att han var från den svenska IT-brottsroteln. Bakom honom kom ytterligare två svenska poliser från den lokala polisenheten i Umeå, även dem civilklädda. Sist in kom en man i svart kostym och slips, som senare introducerades som en specialagent David Black, från FBI.

Jag var fortfarande lugn när de bad om tillstånd att låta FBI-agenten komma in i rummet och ställa frågor. Husrannsakanordern för mitt studentrum omfattade tydligen inte ge honom.

På tal om det så var husrannsakningsordern undertecknad av James von Reis, en åklagare som har blivit en offentlig person efter att ha tagit på sig ett flertal uppmärksammade IT-fall i Sverige. Han är ondskan personifierad. Djävulen går jorden. Jag ska ladda min vattenpistol med heligt vatten och spruta ner honom med det.

Hur som helst så visste jag att jag inte hade något att vara orolig för och sa att visst han kan komma in. En av poliserna från Umeå-polisen visade en riktig pistol och FBI-agenten visade sin badge. Jag blev inte imponerad. Okej Okej, det var ganska coolt att se en FBI-badge bli flashad som på film. Agenten som sådan var dock inte i lika cool som Fox Mulder.

Jag insisterade på att jag inte visste varför de var där. Till slut förklarade polisen från IT-brottsroteln att jag var under utredning, misstänkt för att ha hackat en av amerikanska militärens emailservrar. På den tiden var mitt studentrum proppfullt med datorer, syntar och böcker. Poliserna verkade vara säkra på sig själva och att de hade hittat hackern. Vi väntade i ungefär en halvtimme på mitt rum innan vi skulle åka ner till polisstationen. När jag gick upp ur min säng för att klä på mig hoppade nästan en av poliserna på mig. Hon trodde nog att jag skulle börja slåss eller försöka springa därifrån.

När jag fått på mig lite kläder visade jag agenten från FBI min studioutrustning. Han var besviken över att jag inte ens hade något lösenord på mina datorer. Men jag var inte särskilt bekymrad över att göra honom besviken.

Förhörsprotokoll

Senare samlade de ihop mina datorer och vi åkte ner till polisstationen. Jag föreställde mig att jag skulle berätta för mina barnbarn om hur jag hämtades till polisstationen som en blixt från klar himmel. Det kändes helt overkligt. Tyvärr försäkrade poliserna mig om att det inte var en dröm. De höll dock med om att hela historien kommer att bli något att berätta för mina barnbarn.

Väl nere på polisstationen satte de mig först på ett kontor tillsammans en inspektör som satt och vände på papper. De sa att jag kunde vänta där eftersom det inte fanns något behov att låsa in mig.

Jag var väldigt trött efter bara 3 timmars sömn så jag satte mig bekvämt och la upp benen på en annan stol. Detta gjorde den äldre polisen upprörd. Jag kände för att be honom dra åt helvittan eftersom det var polisen som jävlades mig och inte tvärtom. Men det hade inte tjänat något till att bråka med en polis som inte visste något om mitt fall annat än att han skulle vara barnvakt åt mig på sitt kontor.

Efter att ha fått en helt ok frukost på kontoret lät de meddela att utredningen behövde mer tid och att jag skulle låsas in på häktet. Jag var tvungen att byta om till fängelsekläder och mina grejer samlades ihop och skrevs upp av en uttråkad vakt. Han gav mig en nyfiken blick när han såg i papprena att jag var häktad misstänkt för dataintrång. Och en andra titt när han noterade innehållet i min plånbok och skrev ner att där fanns en kondom. Varför han tyckte att det var anmärkningsvärt vill jag inte veta. Jag föredrar att inte tänka på vad de håller på med bakom väggarna till ett häkte.

Åklagaren lägger ner fallet

De placerade mig i en liten cell med en TV men det fanns inget intressant att titta på. Polisen hade också sagt att de hade besökt mina föräldrars hus. Jag ville ringa min mamma för att lugna ner henne. Jag visste att hon skulle oroa sig. Jag ville bara ringa och säga till henne att det fanns inget hon behövde oroa sig för. Det fick jag inte göra, men de lät mig skriva ett brev (som jag aldrig fick tid att skicka).

Ett par timmar och en lunch senare kom polispatrullen till cellen. Jag sa att jag inte har tid för det här och de sa att det hela tog längre tid än väntat. Nu var det dags för förhör. De frågade mig om jag ville ha en advokat men jag sa att det behöver jag inte. De frågade igen om FBI-agenten fick vara närvarande och jag sa; visst, varför inte? Återigen frågade de om FBI-agenten kunde ställa frågor till mig direkt på engelska. -Visst, sa jag.

Så fort poliserna insåg att jag inte skulle erkänna något så började de se mer och mer uttråkade ut. De slutade också spela tuffa så vi kunde prata på ett avslappnat sätt. Och de hade glömt redan från början att dämpa belysningen i rummet och blända mig med en stark skrivbordslampa.

Ett roligt sidospår var under förhöret när FBI-agenten letade igenom alla mina CD-skivor. -”Du har stavat ”porn” felaktigt” sa han och höll upp en CD med en klassisk Jenna Jameson-film. Jag förklarade att på internet stavas det ibland ”pr0n”. -Jaha, sa han, ”På samma sätt som de stavar ‘warez'”?

De frågade om någon av mina bröder kunde ha gjort dataintrången, men jag sa förstås att jag litade på dem och att de inte skulle kunna ha gjort något sådant. Jag insåg nu att de förmodligen skulle förhöra mina bröder också. Men tydligen tydligen stämde våra berättelser ihop, precis som jag visste att de skulle göra. Även om vi hade gjort något, skulle vi åtminstone ha snackat ihop oss om det, eller hur? De förklarade också att jag var den huvudmisstänkte eftersom jag var den äldste brodern och jag (på papperet) hade flyttat hemifrån först.

Sen berättade jag för dem att en person som hade varit huset där vi tidigare bodde har hållit på med den här sortens saker. Den personen gick i samma klass som min yngsta bror. Och jag ville inte att de skulle krångla med min bror. Jag fick veta att det påstådda dataintrånget var genomfört med min fars modem-konto. Det här var på den tiden då man ringde upp och skapade en anslutning via det vanliga telenätet. De hävdade att det fanns bevis för att hackingen skulle ha utförts från huset tidigt på morgonen. De insisterade dock inte vidare när jag sa att det vore omöjligt. I slutet av förhöret hade de redan gett upp fallet och jag släpptes.

Nästa dag på Universitetet möttes jag av många nyfikna blickar. Det visade sig att min klasskompis hade sagt till hela klassen att jag missade tentan på grund av att jag satt i ett förhör med FBI. Det roliga var att de inte riktigt kunde veta om jag verkligen hade gjorde det eller inte. Allt var bra och normalt igen, förutom att polisen fortfarande hade lagt vantar på mina datorer. Det var svårt att förbereda mig inför den kommande konserten utan min hemmastudio och andra datorer. Men det gick bra ändå.

P.S. Det visade sig att jag hade ett alibi. Det verkar som att jag låg inne på militärtjänst som brandman vid tiden för brottet … Eller gjorde jag?

Comments

  1. Fy fan, **** the police! Du borde kontakta en advokat. Det polisen gjorde mot dig: kidnappade, förtalade och misshandlade dig psykiskt under häktningstid är inte okej och är straffbart.
    .
    Här är nägra lagar som kan vara bra för dig att känna till:
    .
    ”24 § I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller
    häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit
    oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser.
    Detsamma gäller i fråga om rättens prövning av
    undersökningsledarens eller åklagarens beslut om inskränkningar
    i den häktades kontakter med omvärlden. Lag (1998:601).”
    .
    26 a § (17.2.1995/213)
    Förbud mot oskälig häktning
    .
    ”Ingen får häktas eller förordnas att fortfarande hållas häktad, om detta skulle vara oskäligt med hänsyn till sakens natur eller den för brottet misstänktes eller dömdes ålder eller andra personliga förhållanden. ”
    .
    Källa:

    http://www.alden.se/anhhaktRb24kap.htm

    http://www.edilex.fi/kela/sv/lainsaadanto/19870450
    .
    Jag sprider ordet vidare. Hälsningar Robert

    • Jag kollade faktiskt upp om saker och ting hade gått korrekt till när det begav sig. De hänvisade till att jag potentiellt kunde undanröja bevis om jag fick kommunicera med omvärlden (En av dina länkar nämner detta).
      .
      För att kunna få ersättning skulle jag vara tvungen att bevis inkomstbortfall och det är ju svårt som student. Jag kunde dock ha ansökt om att få tillbaka pengarna för bussbiljetten hem, men det skulle inte vara värt 20:- :)
      .
      Jag kollade även upp om grunderna till husrannsakan var tillräckliga. Jag tyckte att de kunde ha kollat upp mig mer i förväg snarare än att bara storma in och hoppas på ett erkännande. De kunde till exempel ha kollat upp min lumpenvistelse. Allt verkade dock vara i sin ordning rent juridiskt sett.
      .
      Som jag nämner i texten så är jag skeptisk till att de verkligen hade bevis för att dataintrånget hade skett från min fars telenummer, men jag rotade aldrig vidare i detta. Svenska polisen får egentligen inte komma med falska påståenden, men de skulle alltid kunna åberopa inkompetens: Till exempel säga att att abonnemanget var registrerat på bostadens telelinje och att detta är ”bevis”. Även om det faktiskt ringdes upp från annan ort. De nämnde även att på den tiden kunde man promendera till elskåpet och koppla in sig utan problem.
      .
      Som helhet fick jag uppfattningen att de följde alla regler. Hela deras agerande verkade grundat i att följa protokollet till punkt och pricka för att sedan kunna skriva en korrekt rapport i efteråt.

*